Lelionaz Kennel Leonberger










Ur LB-Nytt 3 -93
En "Greves" liv


Egentligen heter han Palantirens Charmgrabben, av mig kallad Fozzie. Men våra vänner tycker han är så högdragen och förnäm, så dom brukar kalla honom för Greven.
Fozzie är nu sju år och för mig är det lite av ett under att han har blivit så gammal. För det är fler än en gång jag varit säker på att han inte skulle klara sig mycket länge till.

Hans uppväxt var nog ganska normal. Han ökade i vikt som han skulle trots att han var ganska dålig på att äta och hade ganska mycket problem med att magen hans inte tålde fodret. Oräkneliga var dom nätter vi fick gå ut med honom flera gånger per natt. Det innebar också en massa testande och bytande av foder stup i kvarten. Men så småningom hittade vi i alla fall ett foder som hans mage tålde.

Vid sju månaders åldern fick han en kal fläck under ena ögat. Veterinären tog prover och kom fram till att han hade demodex-skabb. Demodex är ett hårsäckskvalster som är mycket svårt att bli av med, och ofta återkommer det när hunden är ur kondition. "Ibland kallas demodex för ärftlig skabb, men den är inte ärftlig i ordets egentliga bemärkelse. Skabben kan överföras från tiken till valparna före födseln. En tik som visat symtom på demodex som valp bör inte paras, för hennes valpar kommer säkert också att drabbas, antingen de får parasiterna redan som foster eller först i samband med digivningen." (Harmar Hilary, Hunduppfödarens handbok)

Efter några månaders baddande med superstark lösning, och en kortisonkur blev han bättre och har tack och lov varit fri från skabben sedan dess.

Men problemen var långt ifrån slut för det. Han har hela sitt liv haft återkommande öroninflammationer och halsinfektioner. Och vid ca två års ålder började det riktiga eländet. Han började klia sig. Han kliade och kliade och rev upp stora sår i huden. Den första veterinären vi var till sa att han hade ohyra. Så vi badade honom i alugan. Men inte blev han bättre för det. Den andra veterinären vi konsulterade sa att det berodde på torrfodret han åt, och så sa han att det ofta är för torrt och varmt i våra lägenheter för hundarna, så klådan kunde bero på det också.

Han rekommenderade oss att börja ge honom köttkross + vetekross istället för torrfodret och att vi skulle ha honom ute så mycket som möjligt (på balkongen) och sänka värmen inne.

Vi gjorde som han sa, men klådan vägrade ge med sig. Vi gick tillbaka till veterinären och dom tog blodprover, han fick vitaminsprutor, kortison-kurer osv, osv. Han blev inte bättre, snarare tvärtom. Han blev också hängig och hade svårt att hänga med när kompisarna sprang och lekte. Han ville vara med och busa men orkade helt enkelt inte. Han blev också magrare och magrare och i pälsen såg han ut som en skabbräv.

Öroninflammationerna och halsinfektionerna var också ständigt återkommande och vi tyckte att vi inte gjorde annat än sprang till veterinären med honom.
Sommaren 1989 trodde jag aldrig att han skulle överleva. Han var då tre år och sämre än någonsin. Han hade väldig klåda, stora sårblaffor på hela kroppen, pälsen (det lilla han hade kvar) var risig och glanslös, han hade dålig aptit och var hängig och orkade ingenting.

Eftersom vi varit till alla veterinärer i Umeå utan att få annat än kortison och penicillin hela tiden så for vi till djursjukhuset i Örnsköldsvik för att se om dom kunde göra nåt mer för honom. De gav honom (som vanligt) vitaminsprutor, penicillin och kortisonkur. Sen rekommenderade dom oss att göra en foderallergitest. Dvs vi skulle bara ge honom ris plus något ovanligt kött, t ex lamm, älg, kyckling eller höna en period, för att se hur han skulle reagera.


Så i tre veckors tid stod jag och kokade och rensade hönor tills jag nästan drömde mardrömmar om hönor. Fozzie blev något bättre men långt ifrån bra. Och när vi gjorde ett återbesök på sjukhuset tog dom hud- och blodprover på honom + ytterligare en treveckors penicillinkur. Proverna visade ingenting och både husse, matte och hund höll på bli tokiga. Hunden mådde ju helt klart inte bra! Vad var det för fel på honom? Varför kunde ingen veterinär hjälpa oss?

Vintern gick och det började komma ut torrfoder på marknaden som inte innehöll nötkött, utan istället lamm eller kyckling. Vi började ge honom sådant foder och tyckte att han mådde något bättre. Men när sommaren kom (1990) så blev han sämre igen: mager, pälslös och klåda. Och vi fick åter ta kontakt med veterinär. Blodprover togs igen och denna gång visade provet att han hade ett avvikande värde på bukspottskörteln.

Bukspottskörteln ska bland annat medverka till sönderdelning av födoämnenas fetter. Upphör avsöndringen av de enzymer som gör detta, kommer tarmen att innehålla osmältbara födoämnen som hunden inte kan tillgodogöra sig, och därför kommer avföringen att innehålla stora mängder osmält fett.

Det skulle kunna förklara varför han är så mager och hängig.

Vi fick under några månader prova en medicin för detta, men tyvärr svarade han inte på tabletterna och veterinären sa att det inte var något annat att göra. Vi fick helt enkelt acceptera att han är och kommer att förbli mager, och att han inte kommer att ha samma ork och energi som andra hundar. Men vad som orsakade hans klåda och utslag hade vi ännu inte fått något svar på.

Sommaren -91 gick vi till veterinären och krävde att dom skulle göra ett allergitest på honom, av någon anledning var dom tveksamma till det, men till slut gav dom med sig och vi fick en tid för att göra detta. Allergitestet gick till så att dom rakade upp en stor ruta på sidan på honom och sedan sprutade dom in ett antal olika ämnen som hundar vanligast brukar vara allergiska mot för att se om han reagerade på något av dom. (Veterinären tog också ett sköldkörtelprov men det visade ingenting konstigt.)

Men allergiprovet visade att han var allergisk mot damm och lövträd. Inte konstigt att han var så dålig speciellt på sommaren. Det kändes jätteskönt att äntligen få veta varför han varit så dålig samtidigt som det naturligtvis kändes hårt att det var just damm och lövträd han reagerade på. Hur skulle man kunna undvika damm? Och hur kommer man undan lövträd i en stad som går under smeknamnet "Björkarnas stad" (dvs Umeå)?

Den sommaren opererades också hans halsmandlar bort. Något som jag så här i efterhand anser skulle ha gjorts flera år tidigare, så hade vi sluppit dessa återkommande halsinfektioner och penicillinkurer.

Våren 1992 blev han som vanligt sämre, men nu började han även vägra att följa med ut på promenaderna. Han bara låg kvar och lyfte inte ens på huvudet när jag lockade och pockade och försökte få honom att gå med ut. Många var dom gånger jag grät i hans päls när han inte ville följa med. En hund som inte vill/orkar följa med på promenader måste det vara nåt allvarligt fel på. Jag trodde att jag var på väg att mista honom. Ibland när jag kom hem kom han inte ens fram och hälsade på mig och dom gångerna blev jag naturligtvis så fruktansvärt rädd för att han skulle ha dött där på golvet att jag bara kastade mig över honom för att känna om han andades. Men det gjorde han alltid (andades alltså) tack och lov. Han bara orkade inte komma och hälsa.

Naturligtvis blev det veterinärbesök igen. Jag var nu rädd för att det var nåt fel på hjärtat. Eller rättare sagt: jag var övertygad om att det var nåt fel på hjärtat på honom. Jag vågade inte ta bilen till veterinären för jag tänkte att jag aldrig skulle klara av att köra bil hem efter att ha fått besked av veterinären att det bästa vore att låta honom dö. Jag grät hela vägen när jag gick dit och hela jag skakade som ett asplöv och det gjorde vansinnigt ont inne i mig när vi gick in i väntrummet. Veterinären undersökte honom, lyssnade på hjärtat, kollade hals och slemhinnor, tog feber osv, osv. Men allt var bara bra, ingenting var onormalt eller konstigt. Veterinären sa då att det förmodligen var på grund av allergin han var så trött och slö. Han skrev ut kortisontabletter som han skulle få gå på hela sommaren. Piggare blev han inte, men klådan och utslagen blev betydligt bättre av kortisonen.

Under vintern fick han klara sig utan kortisonen och jag började ge honom havsalger som tillskott varje dag. Algerna har inte hjälpt honom något mot klådan, men däremot har han nu bättre päls än han någonsin haft.

Och läget idag är så att han nu går ständigt på kortison och han får fortfarande havsalger. Periodvis följer han alltid med ut på promenaderna. Men då och då väljer han att stanna kvar hemma, och ibland kan han t o m följa med endast på morgonturen och sedan vara inne resten av dagen och inte gå ut igen förrän nästa morgon.

Men dom gånger han väl följer med ut är han ganska pigg och springer och busar en hel del med "lillbrorsan" Rubus, som vi nog till stor del kan tacka för att Fozzie är så pass pigg som han är idag. För Rubus är en otroligt pigg och glad hund som aldrig varit sjuk och han håller igång Fozzie på ett sätt som jag som matte aldrig skulle klarat av att göra.

Hälsningar från
Lena och Fozzie


© Lena Lindgren lena@lelionaz.com