Lelionaz Kennel Leonberger










Ur LB-Nytt 1 / 2004
Olivia Vattenlejon 2003

Grattis till att ha blivit guldlejon, vattenlejon, brukslejon eller lydnadslejon!


Olivia Hur känns det?
Ja, jag vet inte riktigt. Jag har väldigt blandade känslor inom mig. Naturligtvis är jag väldigt glad och stolt över att bli årets vattenlejon. Men samtidigt så blir jag så väldigt ledsen och nerstämd eftersom Olivia inte längre finns kvar i livet. Jag hade ju så gärna velat dela den här glädjen med henne. Det är ju hennes förtjänst. Utan denna underbara duktiga hund hade jag ju aldrig kommit så här långt. Det är svårt.

Olivia insjuknade hastigt och avled under hösten (i blodsjukdomen AIHA, autoimun hemolytisk anemi). Det tog knappt två dagar från det att jag upptäckte att hon var sjuk tills hon avled hos veterinären.

Var det väntat att bli årets vattenlejon?
Nej, det var absolut inte väntat. Jag trodde nog att Anna Wedin med sin duktiga Qing, som hon tävlar i Elit lydnad men, skulle slå oss. Och även Lena Svensson är ju jätteduktig med sin Bethooven och de har ju varit ute och tävlat flera gånger med fina resultat.

Berätta om din hund, hur var hon?
Olivia var en helt underbar tjej som med sitt ljuvliga sätt charmade alla hon mötte. Även de som bara träffat henne en kort stund på någon utställning eller så, kommer ihåg henne som den underbara leonbergern hon var. Jag tror att många skulle skriva under på att hon var mycket, mycket speciell. "Goare" hund får man leta efter!

Hon var en otroligt alert tjej som älskade att springa, hoppa och göra saker som det är lite fart och fläng i. Agility är med andra ord en sport som passade denna dam alldelens utmärkt. Hon var dessutom otroligt snabb och smidig för att vara en leonberger och många blev väldigt förvånade över att hon utan problem hann med deras egna snabba hundar.

Hon var alltid väldigt lekfull, glad och arbetsvillig. Det var otroligt roligt att jobba med henne eftersom hon tyckte allt var så kul. Hon var alltid beredd på att göra vad jag bad henne om - och hon ledsnade aldrig. Och hennes stolthet, glädje och lycka när hon varit duktig... det går bara inte att beskriva med ord.

Som en extra bonus, utöver den härliga underbara hund hon var, var hon även anatomiskt mycket välbyggd vilket gjorde att även de flesta domare fattade tycke för henne och gav henne fina kritiker och placeringar på de utställningar hon deltog.

Hur var hon tävlingsmässigt!
Olivia tyckte om allt som vi gjorde. Hon var som sagt en mycket arbetsglad hund och var alltså lycklig vad hon än fick göra… bara hon fick göra någonting. Hon blev aldrig less utan kunde gärna utföra samma moment om och om och om igen... bara för att jag bad henne om det och för att få beröm av mig. Hon utförde inte sina arbetsuppgifter bara för att få en godis eller någon leksak som belöning. Nej, hon ville arbeta och vara duktig för att hon ville känna sig duktig och att få beröm av mig var belöning nog för henne. Då blev hon sååååååå glad och stolt.

Hon hade lätt för att fatta och lärde sig allting väldigt snabbt. Jag kan inte komma på någonting som inte tyckte om att göra. Hon var en fena på att spåra. Hon var en fena på uppletande. Hon var en fena på lydnadsplan. Hon var en fena på agilitybanan. Hon var en fena i vattnet. Hon hade nog kunnat gå hur långt som helst med en matte som var mer tävlingsinriktad än vad jag är. Jag tycker det är mest roligt att träna och jobba och ha roligt med mina hundar. Det där med att tävla är inte så himla viktigt.

Men hon var en ganska så förarvek hund. Så fort hon kände att man var irriterad eller missnöjd så var det kört. Då var det bara lägga av träningen och göra nåt hon kunde och tyckte var jätteroligt för att höja hennes självförtroende igen - så hon skulle förstå att jag tyckte hon var jätteduktig.

Vad blir nästa mål?
Eftersom Olivia inte finns kvar längre är mitt mål att i sommar kunna tävla med Panta istället. Jag har ju alltid ansett henne som alldelens för vild och galen för att jobba med. Hon blir så otroligt exalterad och går så upp i varv att det är svårt att få in någon lärdom i hennes snurriga huvud. Därför har hon väl tyvärr fått stå undan för Olivia som det har varit så himla roligt att träna och jobba med. Men nu när Olivia är borta så inser jag ju att Panta inte är obildbar trots allt. Hon är ju riktigt duktig hon också om jag bara ger henne chansen och lägger manken till. Så vi får väl se. Jag kanske vågar mig på någon tävling i sommar med henne.

Vilken tävling betydde mest för dig att vinna och varför?
Egentligen är det inte just att vinna som betyder mest för mig.
Nej, för mig är den största lyckan när jag känner att allt "stämmer". När man liksom känner att hunden och jag är "ett", att vi förstår varandra. När jag ser att hon förstår vad jag vill att hon ska göra - och hon glad, lycklig och stolt utför momenten. DET är lycka. (Visst blir jag också superglad och lycklig när vi lyckas i utställningsringen men de man känner då kommer inte ens i närheten av den tillfredställelse man känner när man lyckas med något man tränat för tillsammans med sin bästa vän.)
Sen om hon sätter sig lite snett vid min sida eller gör någon annan lite miss som gör att vi inte får en 10:a på momentet… det skiter jag uppriktigt sagt fullständigt i :-)
För som sagt, jag är ingen tävlingsmänniska och bryr mig inte alls om ifall vi kommer 1:a, 3:a eller 7:a. Huvudsaken är att jag känner att vi har gjort vårt bästa, både hon och jag. Att vi fungerar ihop.

Vad betyder din hund för dig?
"Ett liv utan hundar är inget liv!"
Kort och gott: mina hundar betyder verkligen ALLT för mig. Utan dem vore livet inte mycket att ha.

Någon du vill tacka för att ha hjälpt dig till toppen?
Jag vill rikta ett stort tack till Newfoundlandsklubben här i norr - speciellt till Marie, Mona och Yvonne - som arrangerar supertrevliga vattenläger och tävlingar. Jag känner mig alltid hjärtligt välkommen med mina "felfärgade njuffar" och utan dem hade jag aldrig "upptäckt" det här med vattenarbete. Jag är ju egentligen livrädd för vatten. Har ju till och med riktig fobi för att bada utomhus (höll på att drunkna en gång när jag var barn). Att jag skulle bli så här "biten" av den här sporten kunde jag väl aldrig drömma om innan jag av nyfikenhet var med på mitt första vattenläger 1995. Jag har fortfarande inte kommit över min vattenrädsla, men har jag bara våtdräkt och flytväst på så klarar jag det utan större problem.

Berätta om när du hämtade hem din hund.
Hål i väggenOlivia som är född i Italien på Berljon Kennel kom till Sverige och Line Woldmo när hennes rabiesvaccination var klar vid ca 8 månaders ålder. Men eftersom Line just då höll på att "avveckla" sin kennel för att flytta till Norge fick Olivia istället flytta hem till mig. Hon var då drygt 1 år gammal och en riktig odåga. Hon var, milt sagt, vild!! Hon var en rymmare (hade fått hämtas hem från polisen vid ett flertal tillfällen). Hon hade fruktanvsärt dåligt självförtroende. Hon tuggade sönder det mesta hon kom åt. Glömmer aldrig den dag när Olivia (säkert med glatt bistånd av Poni) hade gnagt ett stort hål rakt igenom en vägg. Hålet var så stor att jag kunde stoppa in hela min hand genom väggen.
Så… det först jag fick ta itu med var ju att få henne att känna trygghet här hos oss, att öka hennes självförtroende och att ge henne vettiga arbetsuppgifter här i livet. Jag tyckte inte heller hon var speciellt vacker och trodde väl aldrig att det skulle bli någon utställningshund av henne. Men, men… av den fula ankungen blev så småningom en vacker svan och världens trevligaste och underbaraste hund. Lydig som få och underbart rolig att jobba med. Och efter att hon blivit ordentligt trygg och hemmastadd hos mig (vilket inte tog särskilt lång tid) har hon alltid fått vara lös och fri och hon har aldrig någonsin sprungit bort från mig eller från gården där hon och de andra hundarna får gå lösa ute hela dagarna - utan att jag har något staket eller inhägnad.

Ålder på din hund?
Olivia var född 1997

Vilket foder ger/gav du till din hund?
Royal Canin Maxi adult, Best In Show samt Fodax

Hur mycket träning får/fick din hund?
Vi tränar faktiskt inte särskilt mycket just i vattnet. När vi far och badar så brukar jag oftast bara leka och simma och ha roligt med dom i vattnet. Själva vattenmomentsträningen sker alltså mestadels uppe på land. Det är där vi tränar in alla moment tills dom sitter säkert. Då först provar jag hur samma moment fungerar i vattnet - och oftast fungerar det då lika bra i vattnet som det gjort på land. Ett par repetitioner bara så fattar dom att det är samma moment fast i vattnet. Jag lägger nog in mycket av träningen i vår vardag. På våra vanliga promenader hittar vi nästan alltid på någonting roligt att göra. Inkallning, fot, kontaktövningar, apportering av vantar, nycklar och dylikt som jag låtsas tappa. Balansövningar och sökövningar hör också vardagen till. Men då och då far vi också ut till någon av hundklubbarna i stan. Då passar jag på att testa dom moment vi tränat "hemmavid" - för att se hur det fungerar med störning. Fast det brukar aldrig vara några problem med Olivia. Hon är helt och totalt koncentrerad på mig när vi jobbar - sen får det vara hur många hundar som helst som stökar runt omkring oss.

Vi brukar också passa på att leka lite i agilitybanan när vi är på klubben eftersom hundarna tycker det är superkul och det är jättebra för deras självförtroende och för kontakten. Viltspår och vanligt spår och också nå't vi pysslar med så ofta vi hinner och orkar under barmarksperioden. Allt tillsammans gör att man får en jättefin kontakt med sina hundar… och i och med det har man mycket gratis sen när man ska träna "på allvar".

Vad skulle du vilja ändra på hos din hund?Behöver inte ha med tävlan att göra.
Jag skulle inte vilja ändra någonting hos Olivia. Olivia var ju min Olivia just för att hon var som hon var, eller hur man nu ska uttrycka det. Det hade förståss inte gjort något om hon varit lite mindre förarvek - men när jag väl bara lärt mig "läsa henne" och lärt mig hur vi skulle lägga upp träning (och vår vardag) - så upplevde jag det aldrig som nåt problem egentligen.

Några andra prestationer inom andra områden som du är stolt över din hund för?
Jag är fruktansvärt stolt över Olivia som hund över huvud taget. Hon var helt suverän. Jag behövde aldrig ha henne kopplad. Jag behövde aldrig någonsin höja rösten åt henne. Hon gjorde alltid som jag sa… och hon gjorde det med glädje.
Olivia var en helt suverän "all-round" hund. Duktigt på allt och alltid så lekfull, glad och positiv. Dessutom också en mycket vacker hund. De sista tre åren har hon placerat sig bland de 10 mestvinnande leonbergertikarna i Sverige. År 2003 kom hon på 8:e plats på Guldlejoninnelistan. Hon har också en BIG-placering på en SKK-utställning bland sina meriter.

Ett stort tack till Olivias uppfödare Guido Perosino i Italien för att jag fick förmånen att äga denna underbara hund.

Var sover din hund?
Alla mina hundar får sova i sängen med mig om de vill. Men Olivia var sån att hon låg där så länge jag kelade och gosade med henne. Så fort jag slutade så hoppade hon ner och gick och la sig antingen ute på balkongen eller också i sin biabädd.

Övrigt du vill få fram:
Tre gånger tidigare har jag varit "på prispallen" på Vattenlejonlistan, men detta är första gången jag står allra överst och alltså får erhålla titeln "Årets Vattenlejon".

1996 var första året Svenska Leonbergerklubben började räkna på årets Vattenlejon och det året kom jag och min Rubus (Remröd's Vita Rubus Fruticosus) på en tredje plats. 1997 avancerade vi en plats och kom tvåa.
Sen följde några år då det inte var någon vattenaktivitet här uppe i norra Sverige och vi deltog följdaktligen inte på några tävlingar. Men sen när det satte i gång igen och jag började tävla med Olivia kom vi år 2002 på en andra plats igen.

Förra året, 2003, har jag och Olivia varit ute och tävlat tre gånger. En träningstävling och två gånger officiellt. Olivia vann sin klass på alla tre tävlingarna... och slutade alltså som Svenska Leonbergerklubbens Vattenlejon år 2003.




© Lena Lindgren lena@lelionaz.com