Lelionaz Kennel Leonberger










MH-beskrivning, Skjaergaardens Diamond to Lelionaz "DD"

Umeå Brukshundklubb den 22 juli 2005
Beskrivare: Peter Forsberg

Se hela beskrivningsprotokollet här »
(klicka på bilderna för att se dem större)

Kontakt.
DD följer villigt med testledaren


Leka är kul!


Förföljande.
Släpp mig matte så jag får springa och ta den där haren.


Aktivitetsmomentet


Avståndslek.


Hjäälp...


Vad var det?


Törs jag nosa på det tro???


Ok, om jag smyger försiktigt och får stå här bredvid dig matte så kanske jag vågar


DD var 17 månader när hon gick banan och hon reagerade nästan precis så som jag förväntat mig. Jag tycker att beskrivningen speglade mycket väl hur hon är "på hemmaplan" också.

Det enda var väl att hon var lugnare än jag trodde hon skulle vara på "aktivitet". Jag trodde aldrig att hon skulle kunna ta det så lungt som hon gjorde i hela långa 3 minuter :-)

Men annars som sagt gick det som förväntat.

DD är ju en mycket aktiv, glad och lekfull tjej. Dock ganska så försiktig och vek. Detta visade sig också på beskrivningen där hon mer än gärna lekte, både med mig och med testledaren. Men däremot vill hon inte gärna kampa och dra särskilt mycket.

Haren sprang hon ut efter båda gångerna. Första gången kollade hon bara in haren, men tog den inte. Andra gången rivstartade hon och tog även haren och kom tillbaka med den.

På avståndsleken var hon intresserad men sprang inte dit för att delta i leken. Här kan det möjligtvis bero på att hon är lärd att hon inte får sticka iväg på egen hand till andra människor/hundar. Som till exempel i stugan där mina tjejer är lös ute på gården hela dagarna. Där kommer det ner folk för att bada alldelens intill vår tomt. Ibland är där barn och hundar som leker och stojar i vattnet. Men tjejerna vet att dom inte får springa dit och vara med och leka - och det går bara bra, dom sticker aldrig iväg.

Nåja, sen var det dumpen. Här blev hon inte så hemskt rädd. Fast hon hade ändå lite svårt att ta sig fram för att kontrollera dumpen sedan.

Skramlet blev hon inte heller särskilt rädd för, och här gick hon fram helt själv för att kontrollera vad det var som lät.

Men sen kom det hemskaste av allt. Spökena. Här försökte hon först att vara kaxig och mota bort dom med skall och morrningar. Men när det inte hjälpte så gömde hon sig bakom mig. Och sedan hade hon mycket svårt att våga sig fram för att kontrollera och hälsa på figuranterna under spökdräkterna. Men hon klarade det så småningom.

Skotten reagerade hon på på det viset att hon stannade upp och undrade vad det var som smällde - men sen fortsatte hon att leka utan problem.

Hallå där! Stopp och belägg! Ni skulle bara våga komma närmare!


Ööööö, det hjälper visst inte att jag morrar och skäller. De kommer mot oss i alla fall?


Nä, nu börjar det bli otäckt. Jag gömmer mig bakom dig matte.


Jag tror jag tar mig en liten sväng häråt för att se om jag får upp någon vindvittring av dom där spökena.


Du är galen matte. Är du verkligen säker på att det är ofarligt att stå där?


Vem är det som står där i buskarna och skjuter?


Nåja, skit i det... nu leker vi istället.... det är roligt :-)





© Lena Lindgren lena@lelionaz.com