Lelionaz Kennel Leonberger










Ponilogo » Valptiden
» Kompisar
» Killar
» De 4:a K:na
» Lyckan är...
» Vatten


Hösten -92 träffade matte Mathoaka's Girl Running for Remröd för första gången. "Rönni" var då omkring 7 månader och matte blev störtförälskad vid första ögonkastet. RönniNär hon något senare fick höra vilka planerna var för Rönni - att hon skulle insemineras med infrusen sperma från Arko av Nordens Löve, så var det inget snack om saken...
- från den kullen skulle hon ha en valp.

Det blev en lååååång väntan för matte. Först skulle Rönni paras på "naturlig väg" med en annan hane för att säkerställa att hon "fungerade som hon skulle".

Men den som väntar på något gott....

Hösten -95 var det äntligen dags för inseminering. Oj, så spännande. Skulle det bli några valpar?

Jodå, det blev det - den 20 januari 1996. Tretton (13) stycken till och med!!!

. . . . . . . . . . . . .

Äter köttfärs När jag var två veckor gammal kom matte och tittade på mig och mina syskon för första gången. Redan då var jag en oemotståndlig pussgurka och jag gjorde allt för att charma henne. Jag tror jag lyckades ganska bra. För hon tittade särskilt mycket på mig hela tiden och så fick jag sitta i hennes hand och äta nåt smaskigt som hon kallade köttfärs.

Puppy När jag var sex veckor kom matte igen och denna gång tittade hon ändå mer på just mig. Hon tittade i och för sig mycket på mina syrror också, och vi fick springa (nåja... försöka springa) fram och tillbaka och hon klämde och kände på oss hela tiden. Men jag flörtade allt vad jag kunde med henne och hon återkom hela tiden till mig och pussade extra mycket på mig hela tiden. På natten sov hon tillsammans med oss. Ja, inte i våran hage, men i sängen alldelens intill. Det var mysigt.

Poni 10 v Nästa gång hon kom var den 30 mars 1996 och jag var då 10 veckor. Vi var då bara fem syskon kvar, eftersom dom andra redan hade flyttat. Matte och "mamma" Line hjälptes åt att klippa mina klor och bada mig så jag skulle vara fin när jag skulle ut på den långa resan till mitt nya hem.

När bilresan äntligen var till ända, efter drygt 12 timmar, fick jag träffa tre andra vovvar som såg ut precis som mamma och dom andra hundarna därhemma. Fozzie, Rubus och Lillan hette dom. Men så packade matte in mig i bilen igen - tillsammans med dom två stora pojkarna Fozzie och Rubus. Hjälp! - tänkte jag. Ska vi nu FORTSÄTTA åka bil. Jag var ganska så less och ville hellre leka och busa. Men turligt nog varade resan bara några minuter denna gång. Å när vi då klev ur bilen så sa matte att här skulle jag nu bo. Detta var mitt nya hem och Fozzie och Rubus hörde till vår flock.

Kul, tyckte jag, att ha två storebrorsor att leka med och det kändes tryggt att ha dom i närheten när jag blev lite deppig och började tänka på mamma och syskonen som var kvar därhemma.

Poni, Rubus, Fozzie Tyvärr, verkade inte farbror Fozzie och farbror Rubus tycka det var lika kul med mig. Dom försökte ignorera mig och låtsades att jag inte fanns. Dom trodde nog att jag bara var på besök och skulle åka snart igen. Eller trodde och trodde... dom hoppades nog det.

Poni och Fozzie Men efter några dagar så hade jag charmat in mig i alla fall hos Fozzie. Rubus var mer svårflörtad och morrade och visade tänderna åt mig när jag försökte pussa på honom. Men efter ett tag så lärde jag ju mig att även Rubus var ganska snäll innerst inne. Att han morrade och visade tänderna åt mig var inget att bry sig om. Även om jag stoppade in hela mitt huvud i hans stora, morrande gap så gjorde han mig ändå inte illa.

Men det tog väldigt lång tid innan jag hade lyckats fånga farbror Rubus hjärta helt och hållet. Även om han efter ett tag accepterade mig, så tyckte han nog inte speciellt bra om mig dom första 4-5 månaderna. Fast jag lovar att jag gjorde ALLT för att försöka charma honom.

Men med tiden blev vi i alla fall världens bästa vänner och jag vet att han tyckte mycket, mycket om mig även om han ibland blev irriterad på mig för att jag var lite barnslig och ville leka med honom jämt och ständig. Men ofta gav han med sig och lekte med mig ändå.  



© Lena Lindgren lena@lelionaz.com