Lelionaz Kennel Leonberger










Rubuslogo » Om Rubus
» Kompisar
» Tjejer
» Vatten


En vacker och varm sommardag 1990 träffades två mycket fina leonberger (Sörbygården's Bravita Remröd och Remmen's Jigg). Tycke uppstod genast och kärleken blomstrade.

ValpOch sedan, efter 63 mycket långa dagars väntan var det äntligen dags för mamma Vita att valpa. Det var en stjärnklar natt den 30 september. Klockan var 02:13. Jag föddes som nummer ett i en kull på 9 valpar och vägde 580 gram. Jag var stark och pigg och älskade mat redan från första stund. Men mamma Vita hade mycket mat till alla sina friska, pigga valpar, så ingen av oss behövde bli utan.

Foz och RubMatte säger att jag var en elegant valp som med högt buret huvud helt klart bestämde över de andra. Jag trivdes och hade det jättebra hos min mamma, mina syskon och kattungen Pumlan. Men när jag var åtta veckor var det ändå dags för mig att säga adjö till dom allihop och påbörja den långa resan hem till Umeå (ca 80 mil) där jag skulle bo. Men tack och lov behövde jag inte lämna alla syskonen. Min nya matte hade en kompis med sig som min brorsa Chico skulle få bo hos. Sen hade matte också en hund sedan tidigare. En farbror som hette Fozzie. Han liknade min mamma så det kändes helt tryggt att lämna allt gamla och följa med i bilen till mitt nya hem.

Chico Rubus Chico och jag var väldigt lika varandra när vi var små och våra knäppa mattar tog fler gånger fel på oss. Turligt nog hade vi något i öronen som gjorde att dom kunde skilja oss åt. Vi hade i alla fall jättekul Chico och jag. Vi träffades jätteofta när vi var små och busade och busade och busade. Vi fick aldrig nog - vi var nog ganska så barnsliga.

När vi blev lite större gick vi på valpkurs tillsammans. Och om vi var lika i utseendet så var vi som natt och dag i sättet. Jag var pigg och alert och tyckte det var jättekul att lyssna på min matte och få göra henne till lags, medan Chico var en latmåns och ofta satt och filosoferade för sig själv och tyckte det var bra onödigt och löjligt att hålla på och springa efter trasor och dylikt.

Rubus Nu förtiden träffas vi inte så ofta, men det gör ingenting för vi är ju nu stora och vuxna karlar som håller oss för goda för att hålla på och busa och fjanta. Nu är det viktigare att vara så stor och tuff som möjligt och visa vem som bestämmer. Men Chico vet att det är jag som bestämmer, så det är lugnt.

Jag har alltid tyckt att min matte är det absolut bästa som finns här i världen och jag gör precis allt för henne. Jag vill alltid ha henne inom synhåll och älskar att få göra saker tillsammans med henne. Jag är väl inte världens snabbaste precis, men som sagt... jag älskar min matte och blir så lycklig när jag får göra nåt för henne så hon blir glad och berömmer mig. Däremot avskyr jag när hon blir arg på mig - då blir jag så förtvivlad och ledsen att jag inte vet vad jag ska ta mig till för att få henne glad och snäll igen. Turligt nog så blir vi inte ovänner speciellt ofta. Även om vi inte pratar samma språk så förstår varandra otroligt bra.

TattooÅ jag tror... nej jag VET att matte är ganska så förtjust i mig också. Jag ser det på hennes blick när hon ser på mig och så brukar hon mysa och kela med mig så ofta hon bara hinner. Men sen har hon också nåt som jag är väldigt, väldigt stolt över. Hon har MIG tatuerad på sin ena arm!!! Jag undrar just hur många mattar/hussar det finns som har gjort nåt sånt för sin hund...





© Lena Lindgren lena@lelionaz.com